Stela, stela leder och svaga, svaga muskler. Darrande händer och dålig balans. Vridna tarmar, håravfall. Sömnlöshet och torra slemhinnor. Tunga fötter och värkande kropp, skumma ögon och krumma skuldror, läckande blåsa och hängande hud. En oupphörlig ton genom hörselgångarna. Som ett varningsljud. Som ett ”skynda dig – snart är det över!”, men det går alltför långsamt att skynda sig med stela, stela leder och svaga, svaga muskler.
Ibland tittar jag ner på min kropp – det är sällan jag ser upp till den – och tänker att det i alla fall inte blir bättre än så här. Det är en trösterik tanke. Hur jag än vrider och vänder mig, så kommer tidens obönhörliga gång tvinga in mig i fysiskt förfall. Det kommer att göra ont. Det kommer att lukta illa. Det kommer inte vara värdigt. Kanske får man nåden att inte förnedras in i demensen dimma, men det spelar ingen roll. Det kommer att vara förnedrande ändå, och inför den förnedringen står vi alla lika. Trots den visdom som kommer ur erfarenheten av ett helt liv, så blundar vi för den – vi ser inget annat än kropp, vi kastar oss ut i ett glassigt tidningsomslag och glömmer att allt i världen springer ur tankar, och att de blir större för varje år som läggs till livet. Jag tror på det, men känner skräck och panik ändå. Alla skall den vägen vandra, och så länge löven inte rodnat i livets höst bör jag känna tacksamhet för att allt än så länge fungerar. Jag kan gå och stå och cykla i kapp med spårvagnarna nerför avenyn, allt annat är egentligen irrelevant.
Jag är väl som de flesta andra självsäkra unga kvinnor, uppenbart medveten om min kropp. Alla vi som antingen fick, eller gav oss själva, en formuleringsförmåga och ett självförtroende som siktar mot stjärnorna. Jag var också ett barn med en självklarhet. Allt var ett, och detta var givet. Musklerna var inte en del av kroppen, de spändes i den – för kroppen, världen, allt var ett. Sedan kommer det andra. Sedan slutar man sova på mage – för visst gör det ont när knoppar brister! Sedan kommer blickarna och bedömningen, tusen ofödda barn som protesterar mot sin egen icke-existens en vecka varje månad, tusen slag mot det skal som så plötsligt är det enda man har att ge världen. Det, som alldeles nyss var så oviktigt! Så möter man förvånat sin blick i spegeln och vet, med självklarhet, att förutsättningarna har förändrats.
Jag vet att förutsättningarna har förändrats. Det gör de hela tiden. Jag vet att denna kvinnliga kropp som blev mig given är en trång kropp, en kropp att klaga på. Det är svårt oavsett vilket kön som tilldelas en, men en sak är säker. Jag bad aldrig om det här. Jag var så nöjd förut, och nu kan jag inte ens minnas den känslan. Det gör mig arg och hånfull. Jag glömmer bort det viktiga. Att sommaren kommer nu. Att gatorna och stränderna fylls av naken hud, och att varje kropp är ett uttryck att leva med. Att så länge allt fungerar ska jag känna tacksamhet, bör vi känna tacksamhet. Att vi ska stryka våra händer över gamla kroppar med stela, stela leder och en oändlighet av dagar bakom sig, vi som kan, vi som vet att allt är förgängligt.