Jag spelar fotboll i ett korplag. Vi ligger sist i sista divisionen. Vi har spelat tio matcher, en gång blev det oavgjort. 1-1. Då var det fest.
Jag måste väl säga att jag är en tävlingsmänniska. Jag säger det inte gärna, för jag tycker att det finns något djupt obehagligt i det. Det säger detta: jag vill vinna. Jag vill att andra ska förlora. Jag vill vara lite bättre, ha på papper att jag är värd någonting, kunna se att titta där, de andra var sämre! Det finns inget hedervärt i det. Jag ser mig i spegeln, vrider mig, men kommer inte undan. Jag kan inte sluta tänka på det. Jag tycker om att vinna. Jag önskar mig, och de jag älskar, det bästa av allt bra, helst manifesterat i guldmedaljer.
Hur ska man förhålla sig till något sådant, i en tid som maniskt upprepar tävlandet och konkurrensen som lösningen på all ondskap? Det går ju bara att tävla i mätbara resultat. Hur många mål gjorde du, hur snabbt kan du springa, hur många rätt hade du på provet, hur mycket tjänar du och i hur många städer har du varit? Hur många poäng fick du? Fick jag fler? Ska vi göra ett diagram, en viktkurva, en tabell, räkna ut vårt snitt? Vi kanske kan bestämma vem av oss som är lyckligast.
Aldrig, aldrig ska vi raljera över vår längtan att göra bättre. För oss själva, för varandra. Aldrig ska det skrattas åt den som anstränger sig, som tränar, som springer segervarv med blågula fanor, som studerar sina ögon skumögda eller klättrar från ett inget till ett allt i samhällshierarkin. Nej, det finns inget ont i det. Det är endast en längtan framåt. Men det är mycket lätt att förvillas – för inte får man några fina diplom när man kramar om sin mamma. Ringer sin pappa för att prata lite, hälsar på sin syster eller talar i timmar och timmar och timmar med sina vänner. Inte vinner man mycket mätbart på att älska och ta om hand, hålla upp dörren eller hjälpa till med växel i kassakön på Hemköp. Inte går det heller att mäta skratt och välbehag, eller för den delen mystiskt storslagna insikter om hur livet hänger samman, och vilken plats vi har där vi står. Vad tackar vi stjärnorna för, ensamma på balkongen en kväll som blivit natt, när kroppen är full av känslor? Vad gör oss till bättre samhällsmedborgare, när är vi som bäst? När små barn tittar på oss och ler. När längtande fingrar fjäderlätt och kärleksfullt rör vår hud. När vi får gråta utan slut, när någon håller om oss. När vi får ösa ur oss all den kärlek som finns i de djup som finns i oss. När vi är stora och små och så mycket människor att vi inte kan vara något annat. Jag vill vara där. Jag vill tro på att framtiden kommer att bli bättre än nuet, trots att nuet finns och är skrattande gott och självklart.
Jag spelar fotboll i ett korplag. Vi ligger sist i sista divisionen. Sist förlorade vi med 15-0.