Det kanske är att vara människa att lyfta på heltäckningsmattan i sitt rum och där hitta tidningspapper från 1904. Tunnare än bibelblad, gulnat och genomsyrat av 106 års dammpartiklar. Det kanske är att hålla detta papper i handen, och veta att senast det vidrördes, vidrördes det av en sliten hand, som kanske saknade ett finger eller två, som kanske var täckt av små grova hårstrån och som förmodligen var fylld av starka muskler. Det kanske är att vara människa att veta att den handen kan ha tillhört min farfars far eller mormors morbror, och om det inte är så, veta att den tillhörde någon annans farfars far eller mormors morbror. Det kanske bara är att vara människa. Det stora märkliga i att födas till ett land, till en stad och till ett namn, och 21 år gammal nysande och hostande bli medveten om just det, med en smutsig heltäckningsmatta i ena handen och ett gulnat tidningsblad i den andra. Att vi alla är en del av ett sammanhang.
Jag har hört att det nu blåser kalla vindar av främlingsfientlighet genom landet. Jag har hört att vi inte har tid till något annat än oss själva. Jag har hört att om vi inte säljer så köper vi. Ja, jag har också hört the best minds of my generation och jag har hört att vi hatar. Jag vet inte om det verkligen stämmer. Jag vet att jag bor i ett rum byggt av människohänder, och att dessa händer råkade lämna efter sig en liten hälsning i form av annonsblad från 1904. Världsnyheter innan krigen formade framtiden. Och när jag tänker efter vet jag också att jag bor i en stad byggd av människohänder. Att allt detta inte är givet, utan resultatet av ansträngning på ansträngning, av generation på generation. Trots alla sönderslitna kroppar så måste jag ändå tro att det vi lever i nu, är det som kom av en längtan efter något bättre. Vi fick det. Spårvagnsspår, landshövdingehus och miljonprogram. Vi har fått allén på Vasagatan, Masthuggskyrkans utsiktsplatser, Älvsborgsbron och Gamlestadstorget. Vi har fått parker och parkbänkar, skärgårdsöar och förortstorg. Det är vårt, det är här vi får leva våra liv, och det är det här vi kommer lämna efter oss. En stad åt alla. En plats där vi är välkomna, oavsett varifrån vi kommer. Det är vårt ansvar att bygga vidare här, med våra händer. Det kanske bara är att vara människa. Att se sin del i ett sammanhang som sträcker sig över tid och rum och spränger alla dessa gränser vi har dragit, när krigen fortfarande får forma framtiden. Vi kan tala bäst vi vill om hur blåser, men det är inte de som har tolkningsföreträde. De finns inte, för allting är vårt. Även dessa kalla vindar innesluts i staden och landets vi, som ett eko genom det gulnade tidningspapper även vi kommer lämna efter oss. En Göteborgs Postens helgbilaga under en smutsig heltäckningsmatta, som en hälsning över generationerna år 2116.