Det finns mängder av anledningar att aldrig ta körkort. Säga vad man vill om SJ, men tåget går ju (heja Göteborg!) som på räls, och jag är inte den som inte tänker på miljön. Vilket rikspucko, utan grava hävdelsebehov, skulle frivilligt förflytta sig 120 km/h med bara en liten krockkudde som skydd? Kugg-Sören. Den där handen som sträcker sig efter växelspaken och bara råkar landa på bilskolelärarens innanlår. Korsvägen. 65 körlektioner. Två veckor i Sveg. Trots detta övningskör jag nu, tillsammans med far och lillasyster. Det är bara att trycka ner kopplingen. Lägga i ettan. Släppa upp, möta med gasen, lossa handbromsen, akta kanten, akta tanten, trycka ner kopplingen, lägga i tvåan och – kör! – motorstopp. Vi tar det en gång till. En gång till. En gång till. En gång till. Det finns mängder av anledningar att ta körkort. Bilsemester i Europa, Sverigeturné och en fladdrande sjal till blandband i skallrande högtalare i ett avslappnat cruisande genom stan. Vilken idiot som helst klarar det. En gång till. Stanna innan rondellen (nej, inte inne i den!), blinka vänster, sväng ut, för guds skull håll till höger! Bromsa in (nej fan, det var gasen), försiktigt över farthindret, det går att köra lite snabbare (nej fan, det var bromsen). Vi fortsätter envist i ett hoppande och hackande från Frihamnens tomma parkeringar in mot stan. Jag håller krampaktigt i ratten och försöker tänka på att i princip vem som helst klarar det här, och jag är ju också helt normal. Då plötsligt händer det. Mitt på Göta Älvsbron. Jag fattar vad det handlar om. Jag håller min fil, du håller din. Vi stannar vid rött. (O)skrivna lagar som gäller både BMW:n och EPA-taktorn, Volvo Combin och Harley Davidson. Jag kör inte med helljus vid mötande trafik, för då kommer de andra att krocka. Vi väjer tillsammans för skrikande ambulanser och brandbilar. Vi bromsar in utanför skolor och ålderdomshem. Det går att göra fulingar, en U-sväng här, en felparkering där, men det är klart att vi stannar vid ett övergångsställe. Det finns så lite kollektiv kvar. När tjejer bjöds in till lumpen slutade folk att göra den. Det är skillnad på högstadiet i Bergsjön och i Örgryte. Det ska göras gymnasieval och vårdval och vi köar inte ens till ett gemensamt Posten eller Apoteket längre. Trafiken är det vi har. En simpel, men vacker metafor för vad det innebär att leva i ett samhälle. Därför håller vi vår fil. Därför lämnar vi plats på motorvägen för bilen från infarten. Vi gör det för att överleva. Det finns mängder av anledningar att aldrig ta körkort, särskilt när man är, och förmodligen också kommer att förbli, en storstadsunge vars vardag rör sig mellan fem spårvagnshållplatser. Det finns också mängder av anledningar att ta körkort, och om alla de faller är finns en kvar – en påminnelse om att vi måste fungera tillsammans. Jag ska bli bäst på att köra bil.
