Min far har fyra döttrar,
min mamma två
som alla andra var vi klokast, så klokast som små
sen blev den äldsta yngst och den minsta störst
sen kom kärleken och livet, en hunger, en törst
man tar världen för givet, den värld som kom först
sen kom ensamheten,
den vi aldrig kan övervinna
och nu går den sista av oss från flicka till kvinna
men systrar, jag kan inte förstå
att vi faktiskt var lika varandra när vi var små
för bilden frös inte hos Barna Hedenhös
inte i lek med stora vilda hundar
bland liseberg och gröna lundar
– lillturen till sist
en skräckinjagande kemist med destillationsapparat,
en farmors färdigmat,
barbapappapussel och julklappssmussel,
korthus byggs till stjärnorna på övervåningen
åh, den sorgsna förvåningen varenda gång de rasade
hur äggskalen mellan tänderna krasade,
tabletter med C-vitaminer,
som delades med kusinerna, en, två, tre
honungsmackor och mangote,
ett för tjockt lager smör på bröden,
på Solgläntan väntar tanter på döden,
fler myror än elefanter,
ett klädskåp blev ett slott
och så böckerna, böckerna och pappas alla flickor tycker lakrits är gott
för vem står inte kvar i barndomskogen?
en kastanj faller när den är mogen,
men faller aldrig långt från trädet,
från huset, hemmet, sin historia
det går att flyga utan vingar, utan välsignelse och gloria
men allra käraste systrar, det är svårt
jag vet inte vad som är mitt av allt det här, och vad som är vårt
jag vet att vi har samma blod, men inte samma tårar
inte samma somrar, vintrar, samma tonårsvårar
ja, jag vet – vi sitter på varsin planet
en lott med lycka, en med samvetskval
vår älskade pappa som en vandringspokal
men systrar, kan ni förstå?
att vi faktiskt var lika varandra när vi var små
samma ögon, samma kindben, samma lockiga hår
men så läggs år på år
så kommer ensamheten
den vi aldrig kommer att övervinna
nu går den sista av oss från flicka till kvinna
vi tvingas välja varsin väg att vandra
så visst,
jag älskar väl er,
och mest för att vi alltid kommer att ha varandra