Tankar för dagen, för Sveriges radio
28 februari 2015
Jag blir glad när jag lyckas få två säten över natten och kan sträcka ut benen. Jag har köpt ett paket kex på stationen. En flaska vatten. Mitt pass ligger i väskans innerfack.
På andra sidan mittgången sitter en man. Han har också två säten, men sträcker inte ut benen. Jag har redan sparkat av mig skorna. Han blundar ibland, lutar huvudet mot nackstödet bakom sig. Efter ett par timmar släcks lyset. Jag ser mitt ansikte svagt reflekterat i fönsterrutan, kan knappt urskilja landskapet som drar förbi. Mina andetag kondenseras mot glaset, för varje utandning blir bilden allt suddigare. In och ut. In och ut. Det är så människan gör när hon andas. Luften är fri.
Gränserna är upplysta portar i natten. Vi saktar in, kör sedan vidare. Franska gränsen, belgiska gränsen, holländska gränsen. Först i södra Tyskland kliver polisen på. Jag plockar fram passet. Mannen mitt emot skakar på huvudet. Fler polismän ansluter. Säger english, français, deutch? Han rycker på axlarna. Tvingas av. Han och två till. En av dem gråter. Jag tar ett kex.
Långsamt, långsamt trubbas människan av. Det händer inte vid ett särskilt ögonblick, nej det är droppen mot stenen, den faller och faller och jag vänjer mig. Vid uppdelningarna, fördomarna, föraktet. Jag vet att det syns i mina ögon. Jag vet att det hörs i min röst. Jag vet att alla vet att jag vet att jag får bre ut mig över två säten på nattbussen genom Europa, och handfallet konstatera att det är ju så det är. Min hud och mitt hår skyddar mig mot varje misstanke. Mitt efternamn är en ursäkt. Luften är fri.
Det blåser i Malmö. Snöflingor kastas fram, rakt emot en där man stretar längs med breda vägar, virar halsduken hårdare kring halsen och drar tröjärmarna över händerna. Ungefär en gång om dagen går jag förbi det tältläger som breder ut sig ett par hundra meter från mitt hem. På nätterna är mörkret kompakt. Någon enstaka lägereld skymtar mellan skjulen. Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Ingen är rättrogen förrän han älskar sin broder som sig själv.
Jag skyndar hemåt. Bortåt, inåt, till värmen. Det som är dig själv förhatligt, skall du inte göra mot din nästa. Snön smälter innan den har nått marken. Blir till lera.
Jag skruvar obekvämt på mig. Vi reser söderut den här gången. Att sitta i samma tågkupé är att sitta så nära varandra. Vrida på kroppen för att inte komma åt, av misstag somna mot någons axel eller lägga handen på någons knä.
Någon hostar till. Jag ser mitt ansikte reflekteras i fönsterrutan. Vi säger inget till varandra, där vi sitter. Ler lite försiktigt ibland. Ljuset tänds i skymningen. Biljetterna visas. Allt är betalt, inga konstigheter, dörren stängs och utanför tätnar mörkret. Jag bjuder på ett kex. Först i norra Italien kliver gränspolisen på. Blickar möts, blickar flackar. Mitt pass ligger i väskans innerfack. Det har blivit så tungt att andas här.
Läs mer: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/507696?programid=1165