Tankar för dagen, för Sveriges radio.
13 september 2014
Jag knäpper mina händer för säkerhets skull. Ser mig snabbt omkring så att det inte ska synas vad jag håller på med. Fingrarna omlott, blicken fäst framåt, fötterna på golvet. Förlåt oss våra syn… nej, fan – skulder, mumlar jag med. Blicken far över de andras koncentrerade ansikten. Amen, säger jag. Tyst. Mycket tyst. Jag mimar väl egentligen, för det är inte mina ord.
Jag ville bara se vad det är de håller på med, i kyrkan – jag är ju inte kristen, har heller aldrig varit det. Jag kan givetvis min historia och mitt kulturella arv, jag talar visserligen ett kristet språk med kristna svordomar och jag har varit ledig vissa dagar på året. Jag vill respektera den kultur jag råkade födas in i, som ett sammanhang, som en hemvist, som en tyst kyrka och jag knäpper mina händer. För säkerhets skull.
Jag tänker att det kanske stämmer. Det skulle ju lika gärna kunna. Ja, det skulle ju lika gärna kunna vara sant och riktigt. När någon, mot förmodan, frågar mig vad jag tror på, brukar jag svara att jag tror på allt. Nämn vilken gud du vill – jag håller med! Ja visst, ett liv efter detta, ja visst, allt blir bara svart sen. Ge mig paradis och reinkarnation, ge mig domedagar och skärseldar, ge mig nirvana och syndernas förlåtelse – jag skriver under! Ska det va så ska det va, tänker jag, och allt ska tas med måtta (även måtta är mitt motto). Jag kan ju inte undgå att känna, någonting – och jag vill inte ha det till ”någonting större”, utan bara som någonting stort. Jag vet ju att det, i all vår ynklighet, är stort att vara människa.
Är det en agnostiker som talar? En trogen humanist? En frälst tvivlare under konsten och skönhetens fana? Givetvis – jag vill tro på det med! Jag vill tro på vetenskapen och på den skrämmande sanningen att cellerna vi består av till största delen består av tomhet, jag vill lita blint på evolutionen, jag vill tro på rymdens oändlighet, och jag vill också tro att vi inte kan veta något alls överhuvudtaget, jag vill tro på empirin, på ateismen, jag är förvirrad stackars människa som också tror på samvetet och magkänslan och vilken förklaringsmodell som helst. Men inte är jag döpt, än mindre konfirmerad och jag kan inte tro på nån kyrklig övermakt – oavsett religion.
Jag knäpper mina händer, för säkerhets skull, för jag är övertygad om att det finns vissa saker som är heliga. Jag tror att vi kallar det än det ena, än det andra, men att vi alla känner det. Ett plötsligt rus. En stjärnklar natt. Den varma lyckan att vara nära en annan människa. Att vara många, tillsammans, att ha ett gemensamt mål, att tillåta själen en plats på utsidan av kroppen. Det heliga är det vi väljer hålla heligt, och jag tror att det är någonting vi måste vara mycket rädda om. Låt det vara ett opium för folket, men med nickokick. Låt det vara en mening. Låt det vara någonting i denna världen att känna tillit för, någonting större, någonting stort – för det är så stort att vara människa.
Läs mer: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/427757?programid=1165