De säger att de vågar prata om allt i Danmark. Det är därför ni tycker att vi är rasister, säger de, men vi vågar prata om invandringen. Ni säger att vi är sexister också, men det är vi inte. Vi vågar bara prata om skillnaden mellan kvinnor och män. Till skillnad från i Sverige. Jag tänker att det finns svenskar som säger samma sak.
Vi. Måste. Våga. Prata om invandringen. Jag har mest sett det som en tacksam ursäkt till att slippa ställas mot sina egna fördomar – för det är sällan en behaglig upplevelse. Avfärdat det som dumhet, inte ens svarat. Jag vill göra det nu.
För jag vågar prata om invandringen, för vad den verkligen är. Världen är trasig. Det finns länder som inte fungerar och stater som dödar sina medborgare. Det finns kvinnor som tvingas till äktenskap, homosexuella som förföljs. Det finns övervakningssystem och tortyrkammare, kulor och bomber och minfält. Det finns så mycket sorg och så mycket smärta och vissa människor tvingas att ge sig av. En livsfarlig resa för pengar som inte finns, i händerna på otillräkneliga främlingar. Det är människor i behov av skydd. Orsaken är egentligen irrelevant. Jag är övertygad om att vem som än byter land, gör det av tvång. Allt annat är bisarra påståenden, och skulle det vara på ett annat sätt spelar ju inte det någon roll. För människor kommer hit, och då ska vi ta emot dem. Jag vågar säga det. Att jag som svensk ska vara tacksam över både de välutbildade och outbildade människorna som kommer, eftersom majoriteten av dem bidrar till vårt gemensamma. Att de betalar skatt och att de arbetar. Att de som individer införlivas i ett för dem nytt sammanhang, och att det sammanhanget är mitt och vårt. Jag vågar säga att kriminalitet och arbetslöshet inte har någonting med etnicitet att göra. Jag vågar säga att det är vårt moraliska ansvar att ta hand om trasiga människor, oavsett när i livet de kommer till oss. Att det är därför vi har ett samhälle, och att jag, som vit medelklass, har privilegier jag inte ens förstår själv att jag har. Ansvaret för medmänniskan skrämmer mig inte. Jag vågar stå med rak rygg och säga välkommen.
Jag vågar också tala om skillnaden mellan kvinnor och män, för vad den verkligen är. Att människan är en annan än sitt kön, men att förutsättningarna ser olika ut. Det gör mig inte mindre. Jag förnekar inte min drift att vara människa när jag säger att vi alla påverkas av ett orättvist system. Jag vågar säga att jag är ett offer för omständigheterna. Jag vågar göra det med rak rygg.
De säger att de vågar prata i Danmark. Jag har hört det förut. Så säger svenskar också. Att vi måste våga prata om allt. Och jag inser förundrad att i detta allt är problem så uppförstorade att de skymmer den självklara lösningen.