Tankar för dagen, för Sveriges radio.
28 augusti 2014
I slutet av kalla kriget åkte den amerikanska flottan runt i världen och fångade upp radiosignaler. Tack vare sina toppmoderna mätinstrument fick de då ihop många, och långa inspelningar av valsång. När man mäter valsång använder man begreppet hertz. Det beskriver vilken frekvens ljudvågor rör sig på – ju högre hertz, desto ljusare ton. För de stora valarna ligger normal sång på cirka femton till tjugo hertz.
En dag upptäcktes ett märkligt ljud. Det var lätt att urskilja, då det var mycket, mycket ljusare än normal valsång. Det återkom varje år under de stora valarnas parningssäsong. Forskarna började kartlägga. Det var som att det var en val som talade ett helt annat språk. Den ropade och ropade, men ingen svarade. De döpte den till 52-hertz-valen, men sedan de fann den, kallas den mest för världens ensammaste val. Den lever fortfarande.
Och havet är så stort! Så mörkt och så kallt! Och valen är, liksom människan, ett flockdjur. Och ensamheten tränger sig in i allt, och vi vet precis vilken känsla det är: att falla i ett tomrum, att vara en ingen saknar.
Alla som har varit barn vet vad barn gör mot varandra – de söker sig mot gemenskapen – och det enklaste sättet att skapa en gemenskap är att finna en individ att stänga ute. Det räcker med så lite.
Ett annorlunda namn, annorlunda kläder, annorlunda kropp eller annorlunda social förmåga. Annorlunda röst. Alldeles för ljus, så ljus att ingen förstår vad man ropar. Kom till mig! Håll om mig, och håll om mig hårt! Jag önskar att jag kunde vara på något annat sätt, men det var såhär jag blev – så kom till mig! Det är så ensamt att vara ensam. Tro mig. Jag vet. Vi vet, för vi ser, oavsett vad vi senare säger, oavsett om man är offer, förövare eller, som de flesta, likgiltiga betraktare.
Alla som är människor vet att vi inte heller slutar, fastän vi växer upp, trots att vi säger att vi lärt oss. Vårt behov av gemenskap är ju lika starkt, och vi gör vad som helst för att få den. Slår vilt omkring oss tills vi hittar något att definiera oss emot.
Man gissar att 52 hertz-valen föddes med en missbildning. Det kan också vara en korsning mellan sill- och blåval, eller ett sista exemplar av en utdöd art. Kanske är den bara döv. Man vet inte. Ingen har sett den.
Jag tänker ofta på 52 hertz-valen. Jag känner hur det svindlar och kniper om hjärtat.
Jag önskar att det inte var så svårt att våga närma sig, att det inte var så skrämmande att se vad en gemenskaps förutsättningar är: aldrig ett yttre hot och ett utpekat annorlundaskap utan alltid en inre överenskommelse om att här får vi plats allihopa.
Även de missbildade, de socialt märkliga, eller de med språk vi inte förstår. Även de som simmar för sig själva i de mörka djupen, även världens ensammaste val.
Lyssna direkt på Sveriges radio: 2014-08-26